Men ett av problemen inom den humanistiska forskningen i Sverige är ju att den sker från en tämligen ensida diskurs, nämligen den socialistiska/marxistiska. Och det torde i sin tur bero på att det är de idéströmningar som utbildningen fokuserar på i ett tidigt skede?

Jag kan ha fel nu, för all del. Men jag tror faktiskt inte att inlägg som det Nycander presenterade hör framtiden till, snarare låter det väl rätt likt de invändningar vänstern en gång hade mot nämnda Tingstens litteratur?

Jag har verkligen inget emot att man synliggör en problematik, men den här gången tycker jag att det gjordes på ett sätt som vänder sig emot mycket av det som i alla fall jag betraktar som framsteg.

Varför skulle han inte vara förargad över att en forskningsdisciplin får kraftig slagsida åt ett visst håll?
Det är gott och väl att försöka synliggöra förtryck och analysera krafterna bakom det, men det är inte speciellt effektivt om man endast använder sig av marxismen som redskap för det…

För mig är det lite besynnerligt att han tycks vara hängiven både liberalism som starkt normerande och samtidigt övertygad om att den för en tynande tillvaro. Det är överhuvudtaget inte mycket med samtiden som den här mannen gillar misstänker jag, poststrukturalismen kan fara åt helvete (liksom man kan misstänka att strukturalismen kunde när det begav sig också) och vart är världen på väg nu igen?

Hur det står till med statistikstaplarnas höjd vad gäller liberaler kontra marxister inom svenskt högskoleväsende ska jag nog hålla näbben fast om i brist på vetande. Men om liberal betyder att man som denne Nycander verkar ointresserad, direkt förargad, över att en del av marxismens arv är att synliggöra förtryck och analysera krafterna bakom det. Well, då tar jag nog hellre marxisternas sätt än jag sätter mig på pallen och ryar över hur svårt det var att tillhöra normen idag igen.

Lagar kan ändras, och eftersom vår nuvarande statschef knappast har hand om någon merpart av vårt mellanstatliga umgänge så ser jag inte Wienkonventionen som något stort problem. Om folkrätten nu verkligen kräver en statschef så kan fortfarande en sådan utses av riksdagen.

Att kalla RepF’s förslag för befängt tycker jag fortfarande är väl plumpt när det man efterfrågar är en seriös debatt…

Folkrätten kräven en statschef. Wienkonventionen kräver det för mellanstatligt umgänge. Det finns ingen naturlig gräns mellan det “inrikespolitiska ansvar” som RepF föreslår att Talmannen skall ha, och det “utrikespolitiska ansvar” som RepF vill ge Statsministern. Därför rätt av prof. Ruin att kalla det hela “befängt”. Våra nuvarande grundlagar förbjuder talmannen att vara Riksföreståndare på tillsvidare-basis, vare sig han är Riksföreståndare inom riket eller mot främmande makt. Han kan endast vara Riksföreståndare på tidsbegränsad basis. Samma för Statsminister eller annat Statsråd. Som framgår av förarbeten och grundlagsproposition måste den som utses som Riksföreståndare avgå från sin politiska post, om han är talman eller statsråd. De svenska grundlagarna är från grunden och uppåt byggda på antagandet att all makt ligger hos Regeringen, och ingen annan. Att ändra på detta är ett mycket större arbete än vad folk verkar (vilja) förstå.

Men jag håller med, personvalet borde bli viktigare, och en konsekvens av det bör ju rimligen bli att man kan ställa “sin kandidat” mot väggen när de inte följer sina löften.

Jag har bytt åsikt i frågan, personval blir viktigare och viktigare. När jag helt saknar ett parti som helt kan motsvara min åsikter, ökar mitt krav på att välja en person jag kan ha diskutera MINA åsikter med och ställa krav på i efterhand, om den personen ska kunna förvänta sig att få min röst igen.