I den första delen skriver Svante Nycander om hur liberalismen konsekvent kritiseras och förringas;
Kritiken mot liberalismen yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort
I den andra delen kommer han in på vad som förmodligen är anledning till detta, nämligen att på svenska universitet behandlas liberalismen mer som en idéhistorisk parentes än som den huvudroll den de facto innehaft.
Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, ändå behandlas Marx och andra socialistiska tänkare utförligast medan många liberaler inte ens nämns.
Det här är något som jag upplevde under det år jag studerade statsvetenskap på Stockholms Universitet, det var ett fokus på socialism och kommunism och en adjunkt verkade helt seriöst mena på att Kina var långt mer demokratiskt än t.ex. Sverige…
Haha. Jag undrade just hur länge det skulle ta innan du snappade upp det här gubbgnället ;)
För mig är det lite besynnerligt att han tycks vara hängiven både liberalism som starkt normerande och samtidigt övertygad om att den för en tynande tillvaro. Det är överhuvudtaget inte mycket med samtiden som den här mannen gillar misstänker jag, poststrukturalismen kan fara åt helvete (liksom man kan misstänka att strukturalismen kunde när det begav sig också) och vart är världen på väg nu igen?
Hur det står till med statistikstaplarnas höjd vad gäller liberaler kontra marxister inom svenskt högskoleväsende ska jag nog hålla näbben fast om i brist på vetande. Men om liberal betyder att man som denne Nycander verkar ointresserad, direkt förargad, över att en del av marxismens arv är att synliggöra förtryck och analysera krafterna bakom det. Well, då tar jag nog hellre marxisternas sätt än jag sätter mig på pallen och ryar över hur svårt det var att tillhöra normen idag igen.
Nu övertolkar du väl inläggen grovt? Att liberalismen har varit starkt normerande motsäger väl inte att den kan föra en tynande tillvaro? Framförallt inte när elever på svenska universitet och högskolor inte får lära sig om den.
Varför skulle han inte vara förargad över att en forskningsdisciplin får kraftig slagsida åt ett visst håll?
Det är gott och väl att försöka synliggöra förtryck och analysera krafterna bakom det, men det är inte speciellt effektivt om man endast använder sig av marxismen som redskap för det…
Visst får han gärna vara förargad över liberalismens undanskymda roll, men jag tycker att han är det på ett något föraktfullt sätt när han nämner andra idéer. Att avfärda andra riktningar fullt så hårt som han gör då han vänder sig mot ex.vis. Foucaul rimmar väl ändå illa med den öppenhet liberalism menar sig stå för? Även om analys och synliggörande av förtryck har marxistiska rötter är det väl inte riktigt rimligt att stämpla de som sysslar med den forskningen som marxister? Eller för den delen, avfärda de filosofer vars teorier forskningen många gånger baserar sig på som “mystifikatörer”?
Jag kan ha fel nu, för all del. Men jag tror faktiskt inte att inlägg som det Nycander presenterade hör framtiden till, snarare låter det väl rätt likt de invändningar vänstern en gång hade mot nämnda Tingstens litteratur?
Jag har verkligen inget emot att man synliggör en problematik, men den här gången tycker jag att det gjordes på ett sätt som vänder sig emot mycket av det som i alla fall jag betraktar som framsteg.
Jag kan hålla med om att han avfärdar dem lite väl korthugget och det hade kanske varit bättre om han utelämnat just det stycket helt.
Men ett av problemen inom den humanistiska forskningen i Sverige är ju att den sker från en tämligen ensida diskurs, nämligen den socialistiska/marxistiska. Och det torde i sin tur bero på att det är de idéströmningar som utbildningen fokuserar på i ett tidigt skede?
Pingback: Nycander uppmuntrade visst till debatt. | Jakobi